Bengt Ivarsson bloggar om styrketräning

Blogg den 28 januari 2009

Det var förmodligen många som läste annonsen i Säffle-tidningen om någon slags styrkegrupp som skulle bildas. 65+ kallade man den. Vad nu det betydde. Man skulle samlas i Tegnerhallen. Det kom minst 50 till uppropet. Jag var en av dem.

Så hörde jag på sta´n att i den där styrkegruppen för mogna kvinnor och män ingick en Blogg. Nu visste jag inte riktigt vad en Blogg var, men eftersom jag tror den var gratis så ville jag gärna pröva den. När jag hade gymnastik senast - det var i realskolan under Andra världskriget - så fanns det inga Bloggar. I varje fall såg inte jag till några.

Men först måste jag ta upp vad den här styrkegruppen egentligen heter. På närvarolistan stod benämningen 65+. Det var väl kommunen som beslutat om det där namnet kan jag tro. Sannolikt kommunfullmäktige. Och i sådana församlingar beslutar man inte vad som är bäst utan vad de flesta kan enas om. Några hade väl föreslagit 70-gruppen och andra kanske 60-gruppen och så voterade man fram till 65+. Sifferbenämningar på däggdjursgrupper ( den gruppen vi tillhör enligt biologiboken) förekommer vad jag vet annars bara när det gäller pingviner och valrossar och då går man efter vikten.

Men när jag såg den förnämliga församling som var samlad för att bilda gruppen 65+, beslöt jag att för privat bruk byta ut 65+ mot namnet Emerituskåren. Det är annars mest gamla präster och sådant folk man kallar emeritus. Och frågar folk på sta´n vad det är för Emeritusgrupp som ni tillhör, då skall ni säga att den består av enbart kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade kvinnor och män.

Nu misstänker jag att det finns många på sta´n som läst inbjudan till den här Emeritusgruppen men till skillnad från oss inte vågade sig dit. Jag var nära att tillhöra den gruppen också men när jag tog på mig jaktbyxorna häromdagen förstod jag att jag måste göra ett val: Emerituskåren eller nya jaktbyxor.

Jag vill nu för er som inte kom dit berätta hur själva inskrivningen i den gruppen gick till. Detta för att ge er mod att kanske något kommande år våga er på en sån där grupp.

Jag var nervös när jag närmade mig Tegnerhallen – för det var där man skulle skrivas in. Förra gången jag skrevs in i en grupp var jag också nervös men då höll jag mamma i handen. Jag skulle skrivas in i första klassen i småskolan och det skedde samma dag som Mussolini gick in i Abessinien. (För er som inte haft mig i historia vill jag berätta att det var någon gång på 1930-talet.)

Det första jag gjorde blev fel. Först när jag gick ur omklädningsrummet såg jag en lapp på dörren att man inte fick ha skor på sig just i omklädningsrummet. Det började dåligt. Däremot var jag i tid. Till och med två minuter för tidigt. Personalen där i Tegnerhallen var vänlig – åtminstone dem jag träffade på några minuter i nio. För när jag frågade efter vägen till styrkegruppen svarade ett par tre på en gång: ”Fyra dörrar till höger och två till vänster” – eller vad de nu sa. Jag undrade om de hade upptäckt det där med mina skor.
Och naturligtvis gick jag fel. Eller rättare – trodde att jag gått fel. För när jag kom in genom den anvisade dörren var lokalen full med folk. Hela Säffle var där. Jag insåg att jag hade kommit till bingohallen och frågade då någon var de där 65+-arna höll till. Jag trodde inte att det fanns så många pensionärer i Säffle. Kanske stod det i annonsen något om gratis kaffe med wienerbröd. Men nej, så var det inte.

Det var mest välbyggda herrar och eleganta damer där. Av utseendet att döma hade de flesta inget där att göra. De var inte det minsta lik pingviner eller valrossar. Rakryggade män med svikt i steget och kvinnor inte olika Lill Babs eller däromkring. Sannolikt sprang många av dem 8 kilometer om dagen och levde på persilja och mineralvatten. Där fanns damer som på kalas brukar hålla i kaffekoppen med bara tummen och pekfingret och lillfingret rakt ut. Och sådana som har blått hår och alltid ler när de talar. Och män som sätter ned hela foten på en gång när de går, förmodligen pensionerade poliser. Emeritusgruppen var en prydnad för Säffle.

Så hälsade Fredrik oss välkomna. På ett papper han delade ut kallade han sig Freddan.
Sannolikt var han född på en Fredda. Hans ansikte och blick lyste som på en femåring som just fått en egen tårta på födelsedagen. Han hade en vacker käklinje och skjortan stramade åt kring överarmarna. Många tittade mer på hans muskler än lyssnade på vad han sa.

Han meddelade att vi fick var sin vattenflaska – gratis!. Den skulle vi dricka ur när vi lyfte tyngder och plågade oss på annat sätt. Kanske var det den gratis vattenflaskan som lockat så många till Tegnerhallen. Jag fick så småningom problem med min vattenflaska. Men om det kanske jag berättar en annan gång.

Själva motionshallen såg ut som en bilverkstad från 40-talet. Verktyg och maskiner högt och lågt. Folk fick knappt plats för allt som stod uppmonterat. Hallen var inte olik en tortyrkällare i filmen Frankensteins monster. Där fanns maskiner för träning av varenda lem i kroppen:
Nacke, underarmar, vänsterben, tummar och en del annat som en nybörjare inte begrep sig på. Men det var sannolikt maskiner för att träna muskler som inte syntes på utsidan och därför egentligen var onödigt att ge sig på.

Vi fick vandra runt och bekanta oss med de där maskinerna. Jag tror jag nästa gång skall ta dit mitt barnbarn Magnus 7 år. Det skulle vara ett paradis för honom att få leka runt där. Varför inte bjuda dit några som är morfar och att de får ta med sig några snälla barnbarn. Och om några år blir de barnbarnen också kanske morfar och fullvärdiga medlemmar i en ny emerituskår.

Ja riktigt så här gick det väl inte till – men nästan. Min Blogg är som Bibeln. Var och en får tro vad han vill.

Jo, förresten, en av ledarna heter Stig. Han såg lika glad och trevlig ut som Freddan. Det var han som bad mig skriva Bloggen.


Bengt Ivarsson