Vi började med den här styrketräningen i exakt rätt tid. De som gått före oss har slitit och kämpat och som belöning fått kanske lite kraftigare muskler här och där. Men just inte mer. Vi styrketränare har inte tillhört innefolket precis. Men så helt plötsligt förändrades hela vår värld. Det hade inte gått mer än sex veckor så hamnade vi i fokus för hela Sveriges intresse.
Hans kunglig höghet prins Daniel var ju en av oss. Tränare visserligen – men ändå! Och när kronprinsessan Viktoria skulle välja ut en som hon tyckte passade till kung så valde hon just en i vår krets. Bratsen på Stureplan fick tji ( eller skall det stavas chi?) och grevar och baroner tyckte hon tydligen inte passade hennes smak.
Vårt rykte som det nya innefolket spred sig snabbt. Bara någon timme efter 12-nyheterna hade det spritt sig till ICA här i sta´n. Flickan i kassan frågade mig om jag var med i en sån där träningsgrupp som prins Daniel ledde. Hon sken upp när jag bejakade detta. Sannolikt talade hon om för mamma när hon kom hem att hon talat med en som sysslade med samma sak som prins Daniel.
Den stora anslutningen till vår verksamhet har sina naturliga orsaker. När Sverige får en kvinna som vinner alla sjukamper, är det många som vill bli som Karolina Klüft. Och när Stefan Holm tar guldmedaljer i höjdhopp då blir det kö vid höjdhoppsställningarna. Det var därför sannolikt ingen slump att det kom så mycket folk till vår styrketräning. Det hade visserligen inte varit någon förlovning när vi började men det låg liksom i luften. Och vi som satsade var
alltså förutseende.
Nu hoppas jag att ni som inte blev prinsar den här gången inte hoppar av. Betala terminsavgiften på 500 kronor i kassan och betrakta insatsen som en lottsedel. Styrketränarna i Sverige ligger högt på popularitetsstegen just nu. Och jag tror att många nu börjar snegla åt vårt håll. Och våra kvinnor och män är lika attraktiva. Kvinnorna faktiskt mer. Jag vet en del fyrvaktare och landshövdingar som gärna skulle vilja botanisera bland oss. Och i vår grupp i Säffle vet jag åtminstone två eller kanske tre som skulle passa åt en landshövding. Och ett par av våra kvinnor är som klippta och skurna som gemål åt en fyrvaktare.
Men lägg inte av nu. Ge kroppen vad den tål men kom ihåg att Du nu kanske blivit en kändis och kan bli iakttagen. Speciellt när Du lämnar Tegnerhallen skall du gå med svikt i steget ifall någon är utskickad att spana på dig. Landshövdingar låter i allmänhet andra göra grovjobbet. Det är bra om det syns på dig att du haft roligt där nere i styrkerummet.
Förresten - är det någon som vet vilka knappar man skall trycka på när man skall använda motionscykeln?
Bengt Ivarsson
fredag 27 februari 2009
onsdag 11 februari 2009
Broders Bengts fullbordade trea
Blogg nr 3 den 10 februari 2009
Jag kör motionscykeln varje gång. Den är bra för man kan omedelbart läsa av hur duktig man är. Det går att t ex se hur många kalorier man cyklat av sig. Jag orkar med upp till 200 kalorier. Då har jag puls 112. Och när jag läser kaloritabellen hemma finner jag att 200 kalorier är lika mycket som ett halvt wienerbröd, om man utesluter det gula. Eller springer så fort man orkar till By kyrka och tillbaka. För att inte verka ynklig sätter jag mig då med min puls någonstans och försöker verka sysselsatt med att mixtra med någon maskin i närheten.
Och när jag satt där härom sistens kom jag att tänka på Missionsförsamlingens syjunta i Hasteröd under kriget. Jag kom på att de kanske har en viss likhet med våra motionsmöten i Tegnerhallen.
Symötena var inte bara symöten. De var också träffpunkter för folk som inte träffade varandra så ofta. Man träffades förstås vid mjölkbordet på morgnarna. Men på landet skulle man arbeta och inte stå och prata.
En gång om året hade man auktion på det man tillverkade på symötena. Pengarna gick ibland till kriget i Finland (tomhylsor sas det) och ibland till att frälsa hedningar i Afrika.
Problemet med symötena var att de var avsedda enbart för kvinnor. Man stickade och broderade och sådant kan ju karlar inte syssla med. Men många konfirmerade gossar såg med långa blickar efter flickorna som gick till symöten. Och den gången de hade symöten på Man gick de minst 2 km på vägen genom en skog i beckmörker. 4 km fram och tillbaka men oåtkomliga för all hantering gossarna kunde tänka sig. Syslöjd för pojkar uppfanns långt efter kriget och då hade alla pojkar som drabbades i Hasteröd redan gift sig och all ytterligare verksamhet med flickor ansågs då förbjuden.
Då kom Mats på en lösning. Han hade sett på en utställning i Lödöse Museum att man kunde på en träram med spikar binda ett nät som såg ut som ett fisknät med 1 cm rutor. Garnet hette Birgitta nr 830. När man tog nätet från ramen kammade man fransarna och kunde sälja duken för kanske 2 kronor. Det räckte kanske till 75 tomhylsor eller en halv frälst hedning.
Karlarna strömmade till i mängd. Utan ficklampor passade de på nere vid Sjöbergs, där flickorna samlades för avmarsch och fick tag på var sin flicka. Syföreningen brukade sitta i köken. Men nu blev den minst dubbelt så stor och man fick elda upp i salen. Mats belönades redan efter tredje duken med att få stadigt följe med Elin. Han blev så småningom inseminör.
Jag har ju inte sett sådana tendenser (ännu) hos karlarna i seniorkåren i Tegnerhallen. Åtminstone inte bland dem som är där mellan 9 och 10.
Man säger att det var bättre förr. Men jag vet inte det. Om man nu vill svettas tillsammans med damer i Tegnerhallen behöver man i varje fall inte sticka.
Jag kör motionscykeln varje gång. Den är bra för man kan omedelbart läsa av hur duktig man är. Det går att t ex se hur många kalorier man cyklat av sig. Jag orkar med upp till 200 kalorier. Då har jag puls 112. Och när jag läser kaloritabellen hemma finner jag att 200 kalorier är lika mycket som ett halvt wienerbröd, om man utesluter det gula. Eller springer så fort man orkar till By kyrka och tillbaka. För att inte verka ynklig sätter jag mig då med min puls någonstans och försöker verka sysselsatt med att mixtra med någon maskin i närheten.
Och när jag satt där härom sistens kom jag att tänka på Missionsförsamlingens syjunta i Hasteröd under kriget. Jag kom på att de kanske har en viss likhet med våra motionsmöten i Tegnerhallen.
Symötena var inte bara symöten. De var också träffpunkter för folk som inte träffade varandra så ofta. Man träffades förstås vid mjölkbordet på morgnarna. Men på landet skulle man arbeta och inte stå och prata.
En gång om året hade man auktion på det man tillverkade på symötena. Pengarna gick ibland till kriget i Finland (tomhylsor sas det) och ibland till att frälsa hedningar i Afrika.
Problemet med symötena var att de var avsedda enbart för kvinnor. Man stickade och broderade och sådant kan ju karlar inte syssla med. Men många konfirmerade gossar såg med långa blickar efter flickorna som gick till symöten. Och den gången de hade symöten på Man gick de minst 2 km på vägen genom en skog i beckmörker. 4 km fram och tillbaka men oåtkomliga för all hantering gossarna kunde tänka sig. Syslöjd för pojkar uppfanns långt efter kriget och då hade alla pojkar som drabbades i Hasteröd redan gift sig och all ytterligare verksamhet med flickor ansågs då förbjuden.
Då kom Mats på en lösning. Han hade sett på en utställning i Lödöse Museum att man kunde på en träram med spikar binda ett nät som såg ut som ett fisknät med 1 cm rutor. Garnet hette Birgitta nr 830. När man tog nätet från ramen kammade man fransarna och kunde sälja duken för kanske 2 kronor. Det räckte kanske till 75 tomhylsor eller en halv frälst hedning.
Karlarna strömmade till i mängd. Utan ficklampor passade de på nere vid Sjöbergs, där flickorna samlades för avmarsch och fick tag på var sin flicka. Syföreningen brukade sitta i köken. Men nu blev den minst dubbelt så stor och man fick elda upp i salen. Mats belönades redan efter tredje duken med att få stadigt följe med Elin. Han blev så småningom inseminör.
Jag har ju inte sett sådana tendenser (ännu) hos karlarna i seniorkåren i Tegnerhallen. Åtminstone inte bland dem som är där mellan 9 och 10.
Man säger att det var bättre förr. Men jag vet inte det. Om man nu vill svettas tillsammans med damer i Tegnerhallen behöver man i varje fall inte sticka.
torsdag 5 februari 2009
Blogg nr 2 - DEN RIKTIGA
Blogg den 5 februari 2009
Nu är alla i seniorkåren (min egen beteckning på 65+) installerade. Folk går direkt till den maskin de tror gör mest nytta.
Men det är först nu jag har kommit underfund med varför vi egentligen går dit.
Det är för att förflytta det som ligger runt magen till överarmarna och den del av kroppen de är fästade vid. Man skall alltså använda de maskiner som tränar armmusklerna. Det blev jag övertygad om när jag såg gorillahannar från Ruanda i TV. Små spinkiga ben men armmuskler som en Säfflemästare i Atletklubben. Hår på bröstet hade de också. I Sverige är det vanligt på förbrytare och badvakter. Det hör till när man är stark.
Jag har också fått en personlig tränare. Kronprinsessan Viktoria har också en. Det kanske är fler i landet som har en sådan men jag vet bara vi två. Kronprinsessans heter Daniel Westling. Och min tränare är Fredrik. Jag kallar honom Fredrik bara när vi träffas utanför hallen. I hallen är vi Fredde med varandra. Egentligen är han inte min egen tränare. Han tränar alla. Men förra gången gick han en runda och visade alla maskinerna för mig. På min tid i skolan gjorde vi likadant. Elever som behövde särskild hjälp fick lektioner av särskilda lärare. Speciallärare.
Det finns många specialister där i hallen. Fredrik kan alla maskinerna. Stig är en annan specialist. Han sköter mest den intellektuella delen av vår verksamhet. Det innebär att han sköter anmälningslistorna och Bloggen. Han har en egenskap som är viktig för oss. Han är nämligen lång. Minst 7 cm längre än någon i hallen. När man vill ha hjälp med något som ligger på det intellektuella planet då hittar man honom direkt. Det är som när man står i New York och ser ut över sta´n. Empire State Building hittar man direkt.
Fredrik är bara hälften så lång. Men han kompenserar detta med sitt rörelsemönster. Han är glad och rör sig kvickt som en mört. Honom hittar man därför också lätt.
Man skall ha med sig vattenflaska varje gång. Det har de flesta. Men jag lämnar min hemma. Jag har nämligen ett litet problem med den. Men det kanske jag berättar en annan gång.
Bengt Ivarsson
Nu är alla i seniorkåren (min egen beteckning på 65+) installerade. Folk går direkt till den maskin de tror gör mest nytta.
Men det är först nu jag har kommit underfund med varför vi egentligen går dit.
Det är för att förflytta det som ligger runt magen till överarmarna och den del av kroppen de är fästade vid. Man skall alltså använda de maskiner som tränar armmusklerna. Det blev jag övertygad om när jag såg gorillahannar från Ruanda i TV. Små spinkiga ben men armmuskler som en Säfflemästare i Atletklubben. Hår på bröstet hade de också. I Sverige är det vanligt på förbrytare och badvakter. Det hör till när man är stark.
Jag har också fått en personlig tränare. Kronprinsessan Viktoria har också en. Det kanske är fler i landet som har en sådan men jag vet bara vi två. Kronprinsessans heter Daniel Westling. Och min tränare är Fredrik. Jag kallar honom Fredrik bara när vi träffas utanför hallen. I hallen är vi Fredde med varandra. Egentligen är han inte min egen tränare. Han tränar alla. Men förra gången gick han en runda och visade alla maskinerna för mig. På min tid i skolan gjorde vi likadant. Elever som behövde särskild hjälp fick lektioner av särskilda lärare. Speciallärare.
Det finns många specialister där i hallen. Fredrik kan alla maskinerna. Stig är en annan specialist. Han sköter mest den intellektuella delen av vår verksamhet. Det innebär att han sköter anmälningslistorna och Bloggen. Han har en egenskap som är viktig för oss. Han är nämligen lång. Minst 7 cm längre än någon i hallen. När man vill ha hjälp med något som ligger på det intellektuella planet då hittar man honom direkt. Det är som när man står i New York och ser ut över sta´n. Empire State Building hittar man direkt.
Fredrik är bara hälften så lång. Men han kompenserar detta med sitt rörelsemönster. Han är glad och rör sig kvickt som en mört. Honom hittar man därför också lätt.
Man skall ha med sig vattenflaska varje gång. Det har de flesta. Men jag lämnar min hemma. Jag har nämligen ett litet problem med den. Men det kanske jag berättar en annan gång.
Bengt Ivarsson
onsdag 4 februari 2009
Blogg nr 2 från Broder Bengt
Hej Stig!
Jag lägger min Blogg två på Ditt altare.
Jag utgår ifrån att Du beaktar Tryckfrihetsförordningen när Du granskar inlägg på Din blogg.
Särskilt vill jag uppmana Dig se upp med vad som stadgas i Tryckfrihetsförordningen från den 5 april 1949.
Straffbar handling enligt den är t ex uppmaning eller förberedelse för
1. högförräderi och uppror
2. Missfirmlig gärning mot Konungen
3. Skymfande av främmande makts flagga
4. Spridande av falskt rykte
5. Skymfande av sådant som av kyrkan hålles heligt.
6. Ärekränkning
och numera också om jag inte minns fel:
- uppmaning eller förberedelse till att kasta papper på gatan
- eller avsiktlig frånvaro utan giltigt förfall vid seniorkårens schemalagda övningar.
Det var allt!
Hej
Bengt
Jag lägger min Blogg två på Ditt altare.
Jag utgår ifrån att Du beaktar Tryckfrihetsförordningen när Du granskar inlägg på Din blogg.
Särskilt vill jag uppmana Dig se upp med vad som stadgas i Tryckfrihetsförordningen från den 5 april 1949.
Straffbar handling enligt den är t ex uppmaning eller förberedelse för
1. högförräderi och uppror
2. Missfirmlig gärning mot Konungen
3. Skymfande av främmande makts flagga
4. Spridande av falskt rykte
5. Skymfande av sådant som av kyrkan hålles heligt.
6. Ärekränkning
och numera också om jag inte minns fel:
- uppmaning eller förberedelse till att kasta papper på gatan
- eller avsiktlig frånvaro utan giltigt förfall vid seniorkårens schemalagda övningar.
Det var allt!
Hej
Bengt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)