Blogg nr 8 Den 15 mars 2010
Man kan öva hemma också!
Den bästa övningsapparaten vi har är den där som lär en hålla balansen. Det är den som står lite bortom 50-kilosvikterna och ser ut som en helikopterplatta fast mindre. Man ställer sig på den och försöker hålla balansen. Den är bekväm för man blir varken trött eller svett och folk ser att man är i verksamhet.
Min balansträning är en del av mina förberedelser inför kräftskivorna i höst. I fjol på en kräftskiva råkade jag nämligen tappa balansen och slog mig i armen. Det gör att jag fortfarande darrar lite i armen när jag t ex lyfter ett fullt glas. Det där vet folk om så numera serverar man mig bara halva glas när det skall bära till.
Men jag tänker nu träna mig i full kondition. Det är därför jag koncenterar mig på balansträning.
I början föll jag av hela tiden, när jag stod på balansplattan. Men när jag lade två stora tändsticksaskar under balansapparaten som stöd i punkterna kl 3 och kl 9, då kunde jag stå där hur länge som helst. Jag kunde hålla balansen och i lugn och ro titta på folk. Det kan man inte göra om man inte står på balansapparaten.
Så kom jag en dag att tala med en dam som brukar uppehålla sig vid tyngdlyftningsgrejerna nära den plats där våra tränare håller hus. Hon hade kommit på hur man kunde träna balansen hemma i badrummet. Hon var inte härifrån. I varje fall inte född här. Det kunde man se. Men hon tyckte om nya idéer.
Hon övade hemma på att borsta tänderna på bara ett ben. Jag borstade på vänster ben alla udda veckor och nästa ben på jämna. Jag tycker det är långtråkigt att borsta tänderna och om jag då kunde öva på något under tiden så skulle det bli mer uthärdligt. Hon lovade att jag fick använda hennes tandborstningmetod för eget bruk. Men om metoden skulle vinna allmänt gillande ville hon gärna ha sitt namn knutet till uppfinningen. Så har man ju gjort när man hittat på andra varumärken menade hon. T ex Kungens kurva och Janssons frestelse och Vasaloppet. Om alltså borstningsmetoden blir populär och når bortom t ex Skane och Treabackarna och Annelund så har jag lovat henne kalla den för Saras borste. Hennes mormor hette också Sara.
Jag har sedan en tid tillbaka bytt ut några av våra tisdags- och torsdagssamlingar mot tandborstningsexercis hemma i badrummet. Därav min periodvis låga närvaro vid våra möten. Jag avser nu delge er hur man bäst gör när man bär sig åt.
Jag börjar med höger ben som stödben och håller vänster uppdraget så att dess stortå vilar mot stödbenets knä. Jag börjar sedan med överkäken. Tandborstskaftet för jag i horisontalplanet fram och åter med skaftet vänt mot handdukshängaren. Så tar jag underkäken. Då byter jag ben och vänder skaftet så det pekar mot Nilssons altan.
Jag håller en god balans utan att behöva använda det uppdragna benet som stöd utom vid två tillfällen: När jag byter skaftriktning och när jag måste kasta en blick i spegeln. Min ordinarie blickpunkt är nämligen proppen i handfatet. Men jag måste då och då i spegeln kontrollera att rännilar från tandkrämen inte droppar ned på skorna. En droppe i fritt fall från hakan träffar för min del aldrig i sin bana någon del av kroppen. Det beror på att mina idoga magmuskelövningar i styrketräningen har burit frukt. Magen tangerar alltså aldrig den räta linjen mellan hakan och skorna.
Förmodligen är det fler än jag som tränar hemma i hemlighet med någonting som förändrar deras kroppsrörelser. Man kan t ex se damer som i korridoren går med ökad svikt i steget och blicken fäst på en avlägsen punkt lite högre an deras
horisontallinje genom ögonen. I några fall har jag mätt deras marschhastighet till 112-114 steg i minuten. Den för sin skönhet kända Cleopatra i Egypten hade samma drivande gång. Iakttagare med sinne för de sköna konsterna lägger märke till sådan gångstil och kan därvid förnimma en vällust lika stark som läppjandet på en caffe latte på trottoarserveringen framför operan i Paris (L’Opera de Paris) .
Det var allt!
Bengt Ivarsson
måndag 15 mars 2010
torsdag 30 april 2009
Blogg nr 7
Berömmelsen bara växer
Vi har blivit kändisar. Det började med en liten artikel i Säffle-Tidningen. Så tog - om det nu heter så - Riksidrottsförbundet in våra bloggar och gjorde oss riksbekanta. Värmlands Folkblad tyckte väl det var illa att de inte observerat oss tidigare och sände då i flygande fläng både en reporter och en fotograf. Vi blev i ett slag rikskändisar också i Värmland. Och nu häromdagen blev regeringen intresserade av oss. Vanligtvis brukar regeringar sända ut någon minister när de vill gona sig i glansen av det som sker ute i landet. Men denna gången kom statsministern. Ni läste väl i Säffle-Tidningen om hans besök.
Men när han kom till oss hade vi gått hem. Jag bad några stanna men de sa att ville han titta på oss så fick han komma tillbaka på torsdag kl 8 för då är vi där.
Nästa steg för oss är Hänt i Veckan. Men den tidningen är inte intresserad av styrketräning. Den vill ha någon liten skandal för att komma. Så nu efterlyser jag någon eller några som vill hjälpa till att göra oss till kändisar genom ställa till en liten skandal. Jag vet åtminstone ett par tre som skulle passa utmärkt för denna uppgift. Den skulle helst vara anpassad för Säffleförhållanden. Gärna något med Näcken i bakgrunden. Ordet ”näck” gör sig bra på skvallerpressens löpsedlar. Hör av er till mig så skickar jag det vidare till skvallerpressen.
De som kan blogga säger att det inte skall vara för mycket prat i en blogg. Och därför borde jag sluta nu. Men jag vill ändå för utomstående berätta om hur vår verksamhet gradvis har förändrats.
Till en början var alla sysselsatta vid var sin maskin. Man hörde bara stönande och flås. Blundade man och lyssnade skulle jämmer från en styrketräningsgrupp vara det sista man skulle gissa på.
Men nu har bilden ändrats totalt. Nu går folk runt och har kafferep (utan kaffe) med varandra. De rycker allt då och då i en stång kanske men vandrar sedan vidare till en ny samtalsgrupp. Själv brukar jag hålla till mest vid motionscykeln med alla instrumenten på styret. Man kan där nämligen cykla och prata på en gång. Mina favoritsamtal där är tomtar, olika moment i cementgjuteri, gulsparvar, Peterskyrkan och stortånaglar.
Men när man går runt där och pratar brukar alla hålla ett öga på våra ledare, Stig och Fredrik. När de tittar åt folk som pratar brukar pratarna snabbt grabba tag i ett handtag i närheten och rycka till några gånger. En del tror att ledarna gör anteckningar och att det kommer att påverka våra betyg när kursen är färdig.
Jag har tröstat en del skolkare och sagt att de skulle kunna anmäla sig frivilligt till skandalgruppen som jag aviserade förut. Ledarna skulle i så fall i gengäld kunna stryka några av sina anteckningar om pratsamhet och lättja.
Min prognos för seniorkåren (som jag kallar den) är att den kommer att utvecklas till en samtalsgrupp (jag skulle egentligen skrivit diskussionsgrupp/diskutionsgrupp men vet inte riktigt hur det stavas ).
Vi är några stycken som är bättre med munnen än med armmusklerna. Och i en diskussionsgrupp skulle vi inte automatiskt bli sämst. Som vi är nu.
Det var allt!
Bengt Ivarsson
Vi har blivit kändisar. Det började med en liten artikel i Säffle-Tidningen. Så tog - om det nu heter så - Riksidrottsförbundet in våra bloggar och gjorde oss riksbekanta. Värmlands Folkblad tyckte väl det var illa att de inte observerat oss tidigare och sände då i flygande fläng både en reporter och en fotograf. Vi blev i ett slag rikskändisar också i Värmland. Och nu häromdagen blev regeringen intresserade av oss. Vanligtvis brukar regeringar sända ut någon minister när de vill gona sig i glansen av det som sker ute i landet. Men denna gången kom statsministern. Ni läste väl i Säffle-Tidningen om hans besök.
Men när han kom till oss hade vi gått hem. Jag bad några stanna men de sa att ville han titta på oss så fick han komma tillbaka på torsdag kl 8 för då är vi där.
Nästa steg för oss är Hänt i Veckan. Men den tidningen är inte intresserad av styrketräning. Den vill ha någon liten skandal för att komma. Så nu efterlyser jag någon eller några som vill hjälpa till att göra oss till kändisar genom ställa till en liten skandal. Jag vet åtminstone ett par tre som skulle passa utmärkt för denna uppgift. Den skulle helst vara anpassad för Säffleförhållanden. Gärna något med Näcken i bakgrunden. Ordet ”näck” gör sig bra på skvallerpressens löpsedlar. Hör av er till mig så skickar jag det vidare till skvallerpressen.
De som kan blogga säger att det inte skall vara för mycket prat i en blogg. Och därför borde jag sluta nu. Men jag vill ändå för utomstående berätta om hur vår verksamhet gradvis har förändrats.
Till en början var alla sysselsatta vid var sin maskin. Man hörde bara stönande och flås. Blundade man och lyssnade skulle jämmer från en styrketräningsgrupp vara det sista man skulle gissa på.
Men nu har bilden ändrats totalt. Nu går folk runt och har kafferep (utan kaffe) med varandra. De rycker allt då och då i en stång kanske men vandrar sedan vidare till en ny samtalsgrupp. Själv brukar jag hålla till mest vid motionscykeln med alla instrumenten på styret. Man kan där nämligen cykla och prata på en gång. Mina favoritsamtal där är tomtar, olika moment i cementgjuteri, gulsparvar, Peterskyrkan och stortånaglar.
Men när man går runt där och pratar brukar alla hålla ett öga på våra ledare, Stig och Fredrik. När de tittar åt folk som pratar brukar pratarna snabbt grabba tag i ett handtag i närheten och rycka till några gånger. En del tror att ledarna gör anteckningar och att det kommer att påverka våra betyg när kursen är färdig.
Jag har tröstat en del skolkare och sagt att de skulle kunna anmäla sig frivilligt till skandalgruppen som jag aviserade förut. Ledarna skulle i så fall i gengäld kunna stryka några av sina anteckningar om pratsamhet och lättja.
Min prognos för seniorkåren (som jag kallar den) är att den kommer att utvecklas till en samtalsgrupp (jag skulle egentligen skrivit diskussionsgrupp/diskutionsgrupp men vet inte riktigt hur det stavas ).
Vi är några stycken som är bättre med munnen än med armmusklerna. Och i en diskussionsgrupp skulle vi inte automatiskt bli sämst. Som vi är nu.
Det var allt!
Bengt Ivarsson
söndag 22 mars 2009
Blogg nr 5 den 20 mars 2009
SÖKES
En styrketränare med skadad högerarm
Jag var på kräftskiva i höstas vid Sjön Sjö. Närmsta hus låg på andra sidan sjön så vi behövde inte tänka på grannarna. När festen pågick som bäst råkade jag halka. Jag hade ont i axeln ända fram till fjärde advent.
Ett av skälen till att jag gick med i seniorkåren var att få samma styrka i båda armarna. Jag räknade med att jag skulle bli bjuden på kräftskiva i höst igen och vid just den tillställningen göre sig invalider inte besvär.
Den som undrar vad denna kräftskiva har med vår styrketräning att göra avslöjar sig som en god filosof och sanningssökare. Folk med sådana meriter belönades förr i tiden med enbart femmor i betyget.
Som alla väl har märk har tempot i seniorkårens övningar ökat väsentligt sedan vi började. Detta har drabbat också mig. När jag till en början drog kanske fem gånger i de där galgarna ( jag vet inte vad de heter, men förmodligen heter de ”rygg” för det står det på dem i alla fall) så drar jag numera minst sju gånger och om någon ser på så drar jag till med ett åttonde ryck för att imponera.
Det var vid en av de där galgarna ”rygg” som jag fick ont i armen igen. Den där kräftskivearmen.
Många hade nu slutat med den där styrketräningen. Men jag hade alldeles nyss betalat 500 kronor för ett halvår och hade fem månader kvar på kortet. Men så fick jag en snålidé. Om jag tränar bara höger arm – den hade varit med på kräftskivan men klarat sig – så skulle jag ändå kunna utnyttja mitt kapital. Jag frågade flickan i kassan om jag som bara tänkte träna med en arm kunde få tillbaka halva avgiften. Men hon menade att jag ju hade benen kvar och att det fanns maskiner där i källaren som var avsedda enbart just för ben. Så jag har fortsatt med full avgift och tänker lägga in mer bensprattel än förut som kompensation.
Men nu kommer jag till själva ärendet. De där galgarna som det står rygg på och ser ut som slaktträ som man använder när man flår älgar, , de där kan jag inte använda med en arm. Den tomma delen av galgen, den vänstra delen i mitt fall (kräftskivesidan), slår i taket så fort jag försöker hänga mig i högerdelen.
Och nu kommer jag till själva ärendet för andra gången. Jag söker kontakt med en som har en skadad högerarm, gipsad eller i mitella duger också, som kan ta hand om vänsterdelen av ryggalgen (eller skall det vara tre g, rygggalgen?) när jag skall öva på den maskinen.
Jag ställer inga andra krav på sökanden än att han skall dra ned när jag säger till och släppa efter när jag nickar.
Svar med foto önskas senast nästa träningspass. Gärna ett foto på högerarmen också.
För övrigt har jag namnsdag i morgon!
Bengt Ivarsson
En styrketränare med skadad högerarm
Jag var på kräftskiva i höstas vid Sjön Sjö. Närmsta hus låg på andra sidan sjön så vi behövde inte tänka på grannarna. När festen pågick som bäst råkade jag halka. Jag hade ont i axeln ända fram till fjärde advent.
Ett av skälen till att jag gick med i seniorkåren var att få samma styrka i båda armarna. Jag räknade med att jag skulle bli bjuden på kräftskiva i höst igen och vid just den tillställningen göre sig invalider inte besvär.
Den som undrar vad denna kräftskiva har med vår styrketräning att göra avslöjar sig som en god filosof och sanningssökare. Folk med sådana meriter belönades förr i tiden med enbart femmor i betyget.
Som alla väl har märk har tempot i seniorkårens övningar ökat väsentligt sedan vi började. Detta har drabbat också mig. När jag till en början drog kanske fem gånger i de där galgarna ( jag vet inte vad de heter, men förmodligen heter de ”rygg” för det står det på dem i alla fall) så drar jag numera minst sju gånger och om någon ser på så drar jag till med ett åttonde ryck för att imponera.
Det var vid en av de där galgarna ”rygg” som jag fick ont i armen igen. Den där kräftskivearmen.
Många hade nu slutat med den där styrketräningen. Men jag hade alldeles nyss betalat 500 kronor för ett halvår och hade fem månader kvar på kortet. Men så fick jag en snålidé. Om jag tränar bara höger arm – den hade varit med på kräftskivan men klarat sig – så skulle jag ändå kunna utnyttja mitt kapital. Jag frågade flickan i kassan om jag som bara tänkte träna med en arm kunde få tillbaka halva avgiften. Men hon menade att jag ju hade benen kvar och att det fanns maskiner där i källaren som var avsedda enbart just för ben. Så jag har fortsatt med full avgift och tänker lägga in mer bensprattel än förut som kompensation.
Men nu kommer jag till själva ärendet. De där galgarna som det står rygg på och ser ut som slaktträ som man använder när man flår älgar, , de där kan jag inte använda med en arm. Den tomma delen av galgen, den vänstra delen i mitt fall (kräftskivesidan), slår i taket så fort jag försöker hänga mig i högerdelen.
Och nu kommer jag till själva ärendet för andra gången. Jag söker kontakt med en som har en skadad högerarm, gipsad eller i mitella duger också, som kan ta hand om vänsterdelen av ryggalgen (eller skall det vara tre g, rygggalgen?) när jag skall öva på den maskinen.
Jag ställer inga andra krav på sökanden än att han skall dra ned när jag säger till och släppa efter när jag nickar.
Svar med foto önskas senast nästa träningspass. Gärna ett foto på högerarmen också.
För övrigt har jag namnsdag i morgon!
Bengt Ivarsson
fredag 27 februari 2009
Daniel och vi
Vi började med den här styrketräningen i exakt rätt tid. De som gått före oss har slitit och kämpat och som belöning fått kanske lite kraftigare muskler här och där. Men just inte mer. Vi styrketränare har inte tillhört innefolket precis. Men så helt plötsligt förändrades hela vår värld. Det hade inte gått mer än sex veckor så hamnade vi i fokus för hela Sveriges intresse.
Hans kunglig höghet prins Daniel var ju en av oss. Tränare visserligen – men ändå! Och när kronprinsessan Viktoria skulle välja ut en som hon tyckte passade till kung så valde hon just en i vår krets. Bratsen på Stureplan fick tji ( eller skall det stavas chi?) och grevar och baroner tyckte hon tydligen inte passade hennes smak.
Vårt rykte som det nya innefolket spred sig snabbt. Bara någon timme efter 12-nyheterna hade det spritt sig till ICA här i sta´n. Flickan i kassan frågade mig om jag var med i en sån där träningsgrupp som prins Daniel ledde. Hon sken upp när jag bejakade detta. Sannolikt talade hon om för mamma när hon kom hem att hon talat med en som sysslade med samma sak som prins Daniel.
Den stora anslutningen till vår verksamhet har sina naturliga orsaker. När Sverige får en kvinna som vinner alla sjukamper, är det många som vill bli som Karolina Klüft. Och när Stefan Holm tar guldmedaljer i höjdhopp då blir det kö vid höjdhoppsställningarna. Det var därför sannolikt ingen slump att det kom så mycket folk till vår styrketräning. Det hade visserligen inte varit någon förlovning när vi började men det låg liksom i luften. Och vi som satsade var
alltså förutseende.
Nu hoppas jag att ni som inte blev prinsar den här gången inte hoppar av. Betala terminsavgiften på 500 kronor i kassan och betrakta insatsen som en lottsedel. Styrketränarna i Sverige ligger högt på popularitetsstegen just nu. Och jag tror att många nu börjar snegla åt vårt håll. Och våra kvinnor och män är lika attraktiva. Kvinnorna faktiskt mer. Jag vet en del fyrvaktare och landshövdingar som gärna skulle vilja botanisera bland oss. Och i vår grupp i Säffle vet jag åtminstone två eller kanske tre som skulle passa åt en landshövding. Och ett par av våra kvinnor är som klippta och skurna som gemål åt en fyrvaktare.
Men lägg inte av nu. Ge kroppen vad den tål men kom ihåg att Du nu kanske blivit en kändis och kan bli iakttagen. Speciellt när Du lämnar Tegnerhallen skall du gå med svikt i steget ifall någon är utskickad att spana på dig. Landshövdingar låter i allmänhet andra göra grovjobbet. Det är bra om det syns på dig att du haft roligt där nere i styrkerummet.
Förresten - är det någon som vet vilka knappar man skall trycka på när man skall använda motionscykeln?
Bengt Ivarsson
Hans kunglig höghet prins Daniel var ju en av oss. Tränare visserligen – men ändå! Och när kronprinsessan Viktoria skulle välja ut en som hon tyckte passade till kung så valde hon just en i vår krets. Bratsen på Stureplan fick tji ( eller skall det stavas chi?) och grevar och baroner tyckte hon tydligen inte passade hennes smak.
Vårt rykte som det nya innefolket spred sig snabbt. Bara någon timme efter 12-nyheterna hade det spritt sig till ICA här i sta´n. Flickan i kassan frågade mig om jag var med i en sån där träningsgrupp som prins Daniel ledde. Hon sken upp när jag bejakade detta. Sannolikt talade hon om för mamma när hon kom hem att hon talat med en som sysslade med samma sak som prins Daniel.
Den stora anslutningen till vår verksamhet har sina naturliga orsaker. När Sverige får en kvinna som vinner alla sjukamper, är det många som vill bli som Karolina Klüft. Och när Stefan Holm tar guldmedaljer i höjdhopp då blir det kö vid höjdhoppsställningarna. Det var därför sannolikt ingen slump att det kom så mycket folk till vår styrketräning. Det hade visserligen inte varit någon förlovning när vi började men det låg liksom i luften. Och vi som satsade var
alltså förutseende.
Nu hoppas jag att ni som inte blev prinsar den här gången inte hoppar av. Betala terminsavgiften på 500 kronor i kassan och betrakta insatsen som en lottsedel. Styrketränarna i Sverige ligger högt på popularitetsstegen just nu. Och jag tror att många nu börjar snegla åt vårt håll. Och våra kvinnor och män är lika attraktiva. Kvinnorna faktiskt mer. Jag vet en del fyrvaktare och landshövdingar som gärna skulle vilja botanisera bland oss. Och i vår grupp i Säffle vet jag åtminstone två eller kanske tre som skulle passa åt en landshövding. Och ett par av våra kvinnor är som klippta och skurna som gemål åt en fyrvaktare.
Men lägg inte av nu. Ge kroppen vad den tål men kom ihåg att Du nu kanske blivit en kändis och kan bli iakttagen. Speciellt när Du lämnar Tegnerhallen skall du gå med svikt i steget ifall någon är utskickad att spana på dig. Landshövdingar låter i allmänhet andra göra grovjobbet. Det är bra om det syns på dig att du haft roligt där nere i styrkerummet.
Förresten - är det någon som vet vilka knappar man skall trycka på när man skall använda motionscykeln?
Bengt Ivarsson
onsdag 11 februari 2009
Broders Bengts fullbordade trea
Blogg nr 3 den 10 februari 2009
Jag kör motionscykeln varje gång. Den är bra för man kan omedelbart läsa av hur duktig man är. Det går att t ex se hur många kalorier man cyklat av sig. Jag orkar med upp till 200 kalorier. Då har jag puls 112. Och när jag läser kaloritabellen hemma finner jag att 200 kalorier är lika mycket som ett halvt wienerbröd, om man utesluter det gula. Eller springer så fort man orkar till By kyrka och tillbaka. För att inte verka ynklig sätter jag mig då med min puls någonstans och försöker verka sysselsatt med att mixtra med någon maskin i närheten.
Och när jag satt där härom sistens kom jag att tänka på Missionsförsamlingens syjunta i Hasteröd under kriget. Jag kom på att de kanske har en viss likhet med våra motionsmöten i Tegnerhallen.
Symötena var inte bara symöten. De var också träffpunkter för folk som inte träffade varandra så ofta. Man träffades förstås vid mjölkbordet på morgnarna. Men på landet skulle man arbeta och inte stå och prata.
En gång om året hade man auktion på det man tillverkade på symötena. Pengarna gick ibland till kriget i Finland (tomhylsor sas det) och ibland till att frälsa hedningar i Afrika.
Problemet med symötena var att de var avsedda enbart för kvinnor. Man stickade och broderade och sådant kan ju karlar inte syssla med. Men många konfirmerade gossar såg med långa blickar efter flickorna som gick till symöten. Och den gången de hade symöten på Man gick de minst 2 km på vägen genom en skog i beckmörker. 4 km fram och tillbaka men oåtkomliga för all hantering gossarna kunde tänka sig. Syslöjd för pojkar uppfanns långt efter kriget och då hade alla pojkar som drabbades i Hasteröd redan gift sig och all ytterligare verksamhet med flickor ansågs då förbjuden.
Då kom Mats på en lösning. Han hade sett på en utställning i Lödöse Museum att man kunde på en träram med spikar binda ett nät som såg ut som ett fisknät med 1 cm rutor. Garnet hette Birgitta nr 830. När man tog nätet från ramen kammade man fransarna och kunde sälja duken för kanske 2 kronor. Det räckte kanske till 75 tomhylsor eller en halv frälst hedning.
Karlarna strömmade till i mängd. Utan ficklampor passade de på nere vid Sjöbergs, där flickorna samlades för avmarsch och fick tag på var sin flicka. Syföreningen brukade sitta i köken. Men nu blev den minst dubbelt så stor och man fick elda upp i salen. Mats belönades redan efter tredje duken med att få stadigt följe med Elin. Han blev så småningom inseminör.
Jag har ju inte sett sådana tendenser (ännu) hos karlarna i seniorkåren i Tegnerhallen. Åtminstone inte bland dem som är där mellan 9 och 10.
Man säger att det var bättre förr. Men jag vet inte det. Om man nu vill svettas tillsammans med damer i Tegnerhallen behöver man i varje fall inte sticka.
Jag kör motionscykeln varje gång. Den är bra för man kan omedelbart läsa av hur duktig man är. Det går att t ex se hur många kalorier man cyklat av sig. Jag orkar med upp till 200 kalorier. Då har jag puls 112. Och när jag läser kaloritabellen hemma finner jag att 200 kalorier är lika mycket som ett halvt wienerbröd, om man utesluter det gula. Eller springer så fort man orkar till By kyrka och tillbaka. För att inte verka ynklig sätter jag mig då med min puls någonstans och försöker verka sysselsatt med att mixtra med någon maskin i närheten.
Och när jag satt där härom sistens kom jag att tänka på Missionsförsamlingens syjunta i Hasteröd under kriget. Jag kom på att de kanske har en viss likhet med våra motionsmöten i Tegnerhallen.
Symötena var inte bara symöten. De var också träffpunkter för folk som inte träffade varandra så ofta. Man träffades förstås vid mjölkbordet på morgnarna. Men på landet skulle man arbeta och inte stå och prata.
En gång om året hade man auktion på det man tillverkade på symötena. Pengarna gick ibland till kriget i Finland (tomhylsor sas det) och ibland till att frälsa hedningar i Afrika.
Problemet med symötena var att de var avsedda enbart för kvinnor. Man stickade och broderade och sådant kan ju karlar inte syssla med. Men många konfirmerade gossar såg med långa blickar efter flickorna som gick till symöten. Och den gången de hade symöten på Man gick de minst 2 km på vägen genom en skog i beckmörker. 4 km fram och tillbaka men oåtkomliga för all hantering gossarna kunde tänka sig. Syslöjd för pojkar uppfanns långt efter kriget och då hade alla pojkar som drabbades i Hasteröd redan gift sig och all ytterligare verksamhet med flickor ansågs då förbjuden.
Då kom Mats på en lösning. Han hade sett på en utställning i Lödöse Museum att man kunde på en träram med spikar binda ett nät som såg ut som ett fisknät med 1 cm rutor. Garnet hette Birgitta nr 830. När man tog nätet från ramen kammade man fransarna och kunde sälja duken för kanske 2 kronor. Det räckte kanske till 75 tomhylsor eller en halv frälst hedning.
Karlarna strömmade till i mängd. Utan ficklampor passade de på nere vid Sjöbergs, där flickorna samlades för avmarsch och fick tag på var sin flicka. Syföreningen brukade sitta i köken. Men nu blev den minst dubbelt så stor och man fick elda upp i salen. Mats belönades redan efter tredje duken med att få stadigt följe med Elin. Han blev så småningom inseminör.
Jag har ju inte sett sådana tendenser (ännu) hos karlarna i seniorkåren i Tegnerhallen. Åtminstone inte bland dem som är där mellan 9 och 10.
Man säger att det var bättre förr. Men jag vet inte det. Om man nu vill svettas tillsammans med damer i Tegnerhallen behöver man i varje fall inte sticka.
torsdag 5 februari 2009
Blogg nr 2 - DEN RIKTIGA
Blogg den 5 februari 2009
Nu är alla i seniorkåren (min egen beteckning på 65+) installerade. Folk går direkt till den maskin de tror gör mest nytta.
Men det är först nu jag har kommit underfund med varför vi egentligen går dit.
Det är för att förflytta det som ligger runt magen till överarmarna och den del av kroppen de är fästade vid. Man skall alltså använda de maskiner som tränar armmusklerna. Det blev jag övertygad om när jag såg gorillahannar från Ruanda i TV. Små spinkiga ben men armmuskler som en Säfflemästare i Atletklubben. Hår på bröstet hade de också. I Sverige är det vanligt på förbrytare och badvakter. Det hör till när man är stark.
Jag har också fått en personlig tränare. Kronprinsessan Viktoria har också en. Det kanske är fler i landet som har en sådan men jag vet bara vi två. Kronprinsessans heter Daniel Westling. Och min tränare är Fredrik. Jag kallar honom Fredrik bara när vi träffas utanför hallen. I hallen är vi Fredde med varandra. Egentligen är han inte min egen tränare. Han tränar alla. Men förra gången gick han en runda och visade alla maskinerna för mig. På min tid i skolan gjorde vi likadant. Elever som behövde särskild hjälp fick lektioner av särskilda lärare. Speciallärare.
Det finns många specialister där i hallen. Fredrik kan alla maskinerna. Stig är en annan specialist. Han sköter mest den intellektuella delen av vår verksamhet. Det innebär att han sköter anmälningslistorna och Bloggen. Han har en egenskap som är viktig för oss. Han är nämligen lång. Minst 7 cm längre än någon i hallen. När man vill ha hjälp med något som ligger på det intellektuella planet då hittar man honom direkt. Det är som när man står i New York och ser ut över sta´n. Empire State Building hittar man direkt.
Fredrik är bara hälften så lång. Men han kompenserar detta med sitt rörelsemönster. Han är glad och rör sig kvickt som en mört. Honom hittar man därför också lätt.
Man skall ha med sig vattenflaska varje gång. Det har de flesta. Men jag lämnar min hemma. Jag har nämligen ett litet problem med den. Men det kanske jag berättar en annan gång.
Bengt Ivarsson
Nu är alla i seniorkåren (min egen beteckning på 65+) installerade. Folk går direkt till den maskin de tror gör mest nytta.
Men det är först nu jag har kommit underfund med varför vi egentligen går dit.
Det är för att förflytta det som ligger runt magen till överarmarna och den del av kroppen de är fästade vid. Man skall alltså använda de maskiner som tränar armmusklerna. Det blev jag övertygad om när jag såg gorillahannar från Ruanda i TV. Små spinkiga ben men armmuskler som en Säfflemästare i Atletklubben. Hår på bröstet hade de också. I Sverige är det vanligt på förbrytare och badvakter. Det hör till när man är stark.
Jag har också fått en personlig tränare. Kronprinsessan Viktoria har också en. Det kanske är fler i landet som har en sådan men jag vet bara vi två. Kronprinsessans heter Daniel Westling. Och min tränare är Fredrik. Jag kallar honom Fredrik bara när vi träffas utanför hallen. I hallen är vi Fredde med varandra. Egentligen är han inte min egen tränare. Han tränar alla. Men förra gången gick han en runda och visade alla maskinerna för mig. På min tid i skolan gjorde vi likadant. Elever som behövde särskild hjälp fick lektioner av särskilda lärare. Speciallärare.
Det finns många specialister där i hallen. Fredrik kan alla maskinerna. Stig är en annan specialist. Han sköter mest den intellektuella delen av vår verksamhet. Det innebär att han sköter anmälningslistorna och Bloggen. Han har en egenskap som är viktig för oss. Han är nämligen lång. Minst 7 cm längre än någon i hallen. När man vill ha hjälp med något som ligger på det intellektuella planet då hittar man honom direkt. Det är som när man står i New York och ser ut över sta´n. Empire State Building hittar man direkt.
Fredrik är bara hälften så lång. Men han kompenserar detta med sitt rörelsemönster. Han är glad och rör sig kvickt som en mört. Honom hittar man därför också lätt.
Man skall ha med sig vattenflaska varje gång. Det har de flesta. Men jag lämnar min hemma. Jag har nämligen ett litet problem med den. Men det kanske jag berättar en annan gång.
Bengt Ivarsson
onsdag 4 februari 2009
Blogg nr 2 från Broder Bengt
Hej Stig!
Jag lägger min Blogg två på Ditt altare.
Jag utgår ifrån att Du beaktar Tryckfrihetsförordningen när Du granskar inlägg på Din blogg.
Särskilt vill jag uppmana Dig se upp med vad som stadgas i Tryckfrihetsförordningen från den 5 april 1949.
Straffbar handling enligt den är t ex uppmaning eller förberedelse för
1. högförräderi och uppror
2. Missfirmlig gärning mot Konungen
3. Skymfande av främmande makts flagga
4. Spridande av falskt rykte
5. Skymfande av sådant som av kyrkan hålles heligt.
6. Ärekränkning
och numera också om jag inte minns fel:
- uppmaning eller förberedelse till att kasta papper på gatan
- eller avsiktlig frånvaro utan giltigt förfall vid seniorkårens schemalagda övningar.
Det var allt!
Hej
Bengt
Jag lägger min Blogg två på Ditt altare.
Jag utgår ifrån att Du beaktar Tryckfrihetsförordningen när Du granskar inlägg på Din blogg.
Särskilt vill jag uppmana Dig se upp med vad som stadgas i Tryckfrihetsförordningen från den 5 april 1949.
Straffbar handling enligt den är t ex uppmaning eller förberedelse för
1. högförräderi och uppror
2. Missfirmlig gärning mot Konungen
3. Skymfande av främmande makts flagga
4. Spridande av falskt rykte
5. Skymfande av sådant som av kyrkan hålles heligt.
6. Ärekränkning
och numera också om jag inte minns fel:
- uppmaning eller förberedelse till att kasta papper på gatan
- eller avsiktlig frånvaro utan giltigt förfall vid seniorkårens schemalagda övningar.
Det var allt!
Hej
Bengt
onsdag 28 januari 2009
Bengt Ivarsson bloggar om styrketräning
Blogg den 28 januari 2009
Det var förmodligen många som läste annonsen i Säffle-tidningen om någon slags styrkegrupp som skulle bildas. 65+ kallade man den. Vad nu det betydde. Man skulle samlas i Tegnerhallen. Det kom minst 50 till uppropet. Jag var en av dem.
Så hörde jag på sta´n att i den där styrkegruppen för mogna kvinnor och män ingick en Blogg. Nu visste jag inte riktigt vad en Blogg var, men eftersom jag tror den var gratis så ville jag gärna pröva den. När jag hade gymnastik senast - det var i realskolan under Andra världskriget - så fanns det inga Bloggar. I varje fall såg inte jag till några.
Men först måste jag ta upp vad den här styrkegruppen egentligen heter. På närvarolistan stod benämningen 65+. Det var väl kommunen som beslutat om det där namnet kan jag tro. Sannolikt kommunfullmäktige. Och i sådana församlingar beslutar man inte vad som är bäst utan vad de flesta kan enas om. Några hade väl föreslagit 70-gruppen och andra kanske 60-gruppen och så voterade man fram till 65+. Sifferbenämningar på däggdjursgrupper ( den gruppen vi tillhör enligt biologiboken) förekommer vad jag vet annars bara när det gäller pingviner och valrossar och då går man efter vikten.
Men när jag såg den förnämliga församling som var samlad för att bilda gruppen 65+, beslöt jag att för privat bruk byta ut 65+ mot namnet Emerituskåren. Det är annars mest gamla präster och sådant folk man kallar emeritus. Och frågar folk på sta´n vad det är för Emeritusgrupp som ni tillhör, då skall ni säga att den består av enbart kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade kvinnor och män.
Nu misstänker jag att det finns många på sta´n som läst inbjudan till den här Emeritusgruppen men till skillnad från oss inte vågade sig dit. Jag var nära att tillhöra den gruppen också men när jag tog på mig jaktbyxorna häromdagen förstod jag att jag måste göra ett val: Emerituskåren eller nya jaktbyxor.
Jag vill nu för er som inte kom dit berätta hur själva inskrivningen i den gruppen gick till. Detta för att ge er mod att kanske något kommande år våga er på en sån där grupp.
Jag var nervös när jag närmade mig Tegnerhallen – för det var där man skulle skrivas in. Förra gången jag skrevs in i en grupp var jag också nervös men då höll jag mamma i handen. Jag skulle skrivas in i första klassen i småskolan och det skedde samma dag som Mussolini gick in i Abessinien. (För er som inte haft mig i historia vill jag berätta att det var någon gång på 1930-talet.)
Det första jag gjorde blev fel. Först när jag gick ur omklädningsrummet såg jag en lapp på dörren att man inte fick ha skor på sig just i omklädningsrummet. Det började dåligt. Däremot var jag i tid. Till och med två minuter för tidigt. Personalen där i Tegnerhallen var vänlig – åtminstone dem jag träffade på några minuter i nio. För när jag frågade efter vägen till styrkegruppen svarade ett par tre på en gång: ”Fyra dörrar till höger och två till vänster” – eller vad de nu sa. Jag undrade om de hade upptäckt det där med mina skor.
Och naturligtvis gick jag fel. Eller rättare – trodde att jag gått fel. För när jag kom in genom den anvisade dörren var lokalen full med folk. Hela Säffle var där. Jag insåg att jag hade kommit till bingohallen och frågade då någon var de där 65+-arna höll till. Jag trodde inte att det fanns så många pensionärer i Säffle. Kanske stod det i annonsen något om gratis kaffe med wienerbröd. Men nej, så var det inte.
Det var mest välbyggda herrar och eleganta damer där. Av utseendet att döma hade de flesta inget där att göra. De var inte det minsta lik pingviner eller valrossar. Rakryggade män med svikt i steget och kvinnor inte olika Lill Babs eller däromkring. Sannolikt sprang många av dem 8 kilometer om dagen och levde på persilja och mineralvatten. Där fanns damer som på kalas brukar hålla i kaffekoppen med bara tummen och pekfingret och lillfingret rakt ut. Och sådana som har blått hår och alltid ler när de talar. Och män som sätter ned hela foten på en gång när de går, förmodligen pensionerade poliser. Emeritusgruppen var en prydnad för Säffle.
Så hälsade Fredrik oss välkomna. På ett papper han delade ut kallade han sig Freddan.
Sannolikt var han född på en Fredda. Hans ansikte och blick lyste som på en femåring som just fått en egen tårta på födelsedagen. Han hade en vacker käklinje och skjortan stramade åt kring överarmarna. Många tittade mer på hans muskler än lyssnade på vad han sa.
Han meddelade att vi fick var sin vattenflaska – gratis!. Den skulle vi dricka ur när vi lyfte tyngder och plågade oss på annat sätt. Kanske var det den gratis vattenflaskan som lockat så många till Tegnerhallen. Jag fick så småningom problem med min vattenflaska. Men om det kanske jag berättar en annan gång.
Själva motionshallen såg ut som en bilverkstad från 40-talet. Verktyg och maskiner högt och lågt. Folk fick knappt plats för allt som stod uppmonterat. Hallen var inte olik en tortyrkällare i filmen Frankensteins monster. Där fanns maskiner för träning av varenda lem i kroppen:
Nacke, underarmar, vänsterben, tummar och en del annat som en nybörjare inte begrep sig på. Men det var sannolikt maskiner för att träna muskler som inte syntes på utsidan och därför egentligen var onödigt att ge sig på.
Vi fick vandra runt och bekanta oss med de där maskinerna. Jag tror jag nästa gång skall ta dit mitt barnbarn Magnus 7 år. Det skulle vara ett paradis för honom att få leka runt där. Varför inte bjuda dit några som är morfar och att de får ta med sig några snälla barnbarn. Och om några år blir de barnbarnen också kanske morfar och fullvärdiga medlemmar i en ny emerituskår.
Ja riktigt så här gick det väl inte till – men nästan. Min Blogg är som Bibeln. Var och en får tro vad han vill.
Jo, förresten, en av ledarna heter Stig. Han såg lika glad och trevlig ut som Freddan. Det var han som bad mig skriva Bloggen.
Bengt Ivarsson
Det var förmodligen många som läste annonsen i Säffle-tidningen om någon slags styrkegrupp som skulle bildas. 65+ kallade man den. Vad nu det betydde. Man skulle samlas i Tegnerhallen. Det kom minst 50 till uppropet. Jag var en av dem.
Så hörde jag på sta´n att i den där styrkegruppen för mogna kvinnor och män ingick en Blogg. Nu visste jag inte riktigt vad en Blogg var, men eftersom jag tror den var gratis så ville jag gärna pröva den. När jag hade gymnastik senast - det var i realskolan under Andra världskriget - så fanns det inga Bloggar. I varje fall såg inte jag till några.
Men först måste jag ta upp vad den här styrkegruppen egentligen heter. På närvarolistan stod benämningen 65+. Det var väl kommunen som beslutat om det där namnet kan jag tro. Sannolikt kommunfullmäktige. Och i sådana församlingar beslutar man inte vad som är bäst utan vad de flesta kan enas om. Några hade väl föreslagit 70-gruppen och andra kanske 60-gruppen och så voterade man fram till 65+. Sifferbenämningar på däggdjursgrupper ( den gruppen vi tillhör enligt biologiboken) förekommer vad jag vet annars bara när det gäller pingviner och valrossar och då går man efter vikten.
Men när jag såg den förnämliga församling som var samlad för att bilda gruppen 65+, beslöt jag att för privat bruk byta ut 65+ mot namnet Emerituskåren. Det är annars mest gamla präster och sådant folk man kallar emeritus. Och frågar folk på sta´n vad det är för Emeritusgrupp som ni tillhör, då skall ni säga att den består av enbart kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade kvinnor och män.
Nu misstänker jag att det finns många på sta´n som läst inbjudan till den här Emeritusgruppen men till skillnad från oss inte vågade sig dit. Jag var nära att tillhöra den gruppen också men när jag tog på mig jaktbyxorna häromdagen förstod jag att jag måste göra ett val: Emerituskåren eller nya jaktbyxor.
Jag vill nu för er som inte kom dit berätta hur själva inskrivningen i den gruppen gick till. Detta för att ge er mod att kanske något kommande år våga er på en sån där grupp.
Jag var nervös när jag närmade mig Tegnerhallen – för det var där man skulle skrivas in. Förra gången jag skrevs in i en grupp var jag också nervös men då höll jag mamma i handen. Jag skulle skrivas in i första klassen i småskolan och det skedde samma dag som Mussolini gick in i Abessinien. (För er som inte haft mig i historia vill jag berätta att det var någon gång på 1930-talet.)
Det första jag gjorde blev fel. Först när jag gick ur omklädningsrummet såg jag en lapp på dörren att man inte fick ha skor på sig just i omklädningsrummet. Det började dåligt. Däremot var jag i tid. Till och med två minuter för tidigt. Personalen där i Tegnerhallen var vänlig – åtminstone dem jag träffade på några minuter i nio. För när jag frågade efter vägen till styrkegruppen svarade ett par tre på en gång: ”Fyra dörrar till höger och två till vänster” – eller vad de nu sa. Jag undrade om de hade upptäckt det där med mina skor.
Och naturligtvis gick jag fel. Eller rättare – trodde att jag gått fel. För när jag kom in genom den anvisade dörren var lokalen full med folk. Hela Säffle var där. Jag insåg att jag hade kommit till bingohallen och frågade då någon var de där 65+-arna höll till. Jag trodde inte att det fanns så många pensionärer i Säffle. Kanske stod det i annonsen något om gratis kaffe med wienerbröd. Men nej, så var det inte.
Det var mest välbyggda herrar och eleganta damer där. Av utseendet att döma hade de flesta inget där att göra. De var inte det minsta lik pingviner eller valrossar. Rakryggade män med svikt i steget och kvinnor inte olika Lill Babs eller däromkring. Sannolikt sprang många av dem 8 kilometer om dagen och levde på persilja och mineralvatten. Där fanns damer som på kalas brukar hålla i kaffekoppen med bara tummen och pekfingret och lillfingret rakt ut. Och sådana som har blått hår och alltid ler när de talar. Och män som sätter ned hela foten på en gång när de går, förmodligen pensionerade poliser. Emeritusgruppen var en prydnad för Säffle.
Så hälsade Fredrik oss välkomna. På ett papper han delade ut kallade han sig Freddan.
Sannolikt var han född på en Fredda. Hans ansikte och blick lyste som på en femåring som just fått en egen tårta på födelsedagen. Han hade en vacker käklinje och skjortan stramade åt kring överarmarna. Många tittade mer på hans muskler än lyssnade på vad han sa.
Han meddelade att vi fick var sin vattenflaska – gratis!. Den skulle vi dricka ur när vi lyfte tyngder och plågade oss på annat sätt. Kanske var det den gratis vattenflaskan som lockat så många till Tegnerhallen. Jag fick så småningom problem med min vattenflaska. Men om det kanske jag berättar en annan gång.
Själva motionshallen såg ut som en bilverkstad från 40-talet. Verktyg och maskiner högt och lågt. Folk fick knappt plats för allt som stod uppmonterat. Hallen var inte olik en tortyrkällare i filmen Frankensteins monster. Där fanns maskiner för träning av varenda lem i kroppen:
Nacke, underarmar, vänsterben, tummar och en del annat som en nybörjare inte begrep sig på. Men det var sannolikt maskiner för att träna muskler som inte syntes på utsidan och därför egentligen var onödigt att ge sig på.
Vi fick vandra runt och bekanta oss med de där maskinerna. Jag tror jag nästa gång skall ta dit mitt barnbarn Magnus 7 år. Det skulle vara ett paradis för honom att få leka runt där. Varför inte bjuda dit några som är morfar och att de får ta med sig några snälla barnbarn. Och om några år blir de barnbarnen också kanske morfar och fullvärdiga medlemmar i en ny emerituskår.
Ja riktigt så här gick det väl inte till – men nästan. Min Blogg är som Bibeln. Var och en får tro vad han vill.
Jo, förresten, en av ledarna heter Stig. Han såg lika glad och trevlig ut som Freddan. Det var han som bad mig skriva Bloggen.
Bengt Ivarsson
måndag 26 januari 2009
Atletklubbens träningstider
Följande tider är reserverade för Säffle Atletklubbs medlemmar:
Måndag o Fredag 12:00 - 21:00
Tisdag, Onsdag o Torsdag 14:30 - 21:00
Lördag o Söndag 08:00 - 16:00
Måndag o Fredag 12:00 - 21:00
Tisdag, Onsdag o Torsdag 14:30 - 21:00
Lördag o Söndag 08:00 - 16:00
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)